En väg för att bli mer härvarande

När vi genomförde Extraordinärt Ledarskaps Forum med naturen som resurs samlades vi på hotellparkeringen för att resa vidare till Tresticklans nationalpark. En resa på en knapp halvtimma, från en parkering till en annan. Under resan pratas det naturligtvis en del men det är fortfarande en ganska spänd grupp som kommer fram. Det är en spänning inför vad de kommande dagarna kommer att innebära, vad som ska hända, var vi ska vara och vad vi ska lära. Under ytan vilar också en nyfikenhet på vem som är vem i kursgruppen.

För att komma till vår kursplats är det en promenad på ett par kilometer. Den börjar som en smal, grusad promenadväg fram till nationalparksentrén för att sedan bli en vältrampad stig. När vi lämnar parkeringen sjunker tempot och samtalet blir annorlunda, lite tystare.

En smal stig gör att samtalet ebbar ut när man går efter varann och inte hör vad de andra säger. För att förstärka detta valde vi att gå tyst och med ett ganska stort avstånd till den som går framför. Med jämna mellanrum samlade jag gruppen i en cirkel och ställde frågor som ”vad hörde du?”, ”vilka dofter kände du?”, ”vad såg du?”. Svaren och intrycken som ges uttryck blir fler för varje stopp.

Det blir väldigt tydligt att man med enkla övningar kan bli mer närvarande och öppna sinnena för nya intryck. Eller, åtminstone göra dem synliga, intrycken bombarderar oss ju hela tiden även om vi låter dem passera obemärkt.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.