Mellanrummen ger möjlighet att se den stora bilden.
Att tänka sig en arbetsdag utan en viss mängd oplanerat tid för spontana möten känns främmande för många. Ändå är det precis så vi planerar möten och konferenser. Det finns en utbredd rädsla hos mötesbokare och många konferensarrangörer för att det ska bli tyst eller att det ska se tomt ut i programmet. Det är en rädsla som borde bemötas med vilka möten som uppstått mellan deltagarna och var de skett.
Med stor sannolikhet är det mellan konferenspunkterna, på väg till hotellrummet, under middagen eller över kaffet som de bästa samtalen utspelat sig. Hur skapar man då de här mellanrummen i programmet utan att minska det planerade innehållet? Ett sätt som jag upplever som effektivt är att se fika och lunchpauser som pedagogiska finesser.
Efter många års utbildande har jag kommit till insikten att samtalen fortsätter kring temat även under pauserna. Att skicka iväg gruppen på fika tillsammans med en frågeställning kan var kontraproduktivt, pausen ska ju bland annat ge utrymme för toabesök eller några enskilda minuter för reflektion eller vila. Men, de samtal som uppstår spontant kommer att fortsätta inom temat, tillsammans med andra deltagare och ur nya perspektiv. Just den blandningen ser jag som den stora vinsten. Den direkta anknytningen till den egna verkligheten och upplevelsen ger ett djup på erfarenhetsutbyte och lärande som är svårt att uppnå på annat sätt. Därför är de, till synes tomma programpunkterna bland de värdefullaste i programmet.